Att ätas eller äta..??
Somliga får influensa och somliga får anorexia. Okej då, inte anorexia kanske men dock ätstörningar med anorektiska inslag. Och inte vet jag exakt hur länge jag befunnit mig i det tillståndet, men jag gissar på ca 4 år. Jag är extremt duktig på att lura mig själv och framför allt vara taskig mot min egen kropp! Det har gett resultat nu! Kanske då man tycker att jag skulle känna mig lyckad och nöjd...det gör jag INTE! Jag känner mig dum. Men jag är inte arg på mig själv, det hann jag aldrig bli för jag bestämde mig direkt för att sluta upp med dumheterna och försöka laga mig igen.Hur kunde jag hamna så här tro? Jo, det började någongång för snart 20 år sedan, när jag fick min Psoriasis Artrit ungefär. Periodvis, ganska ofta har jag ju haft en helvetes smärta i stort sett hela kroppen. Ont har jag dagligen, men med jämna mellanrum därtill Skov som gör grymt ont! Den här sjukdomen syns ju inte utanpå så jag kan väl lugnt säga att det är långt ifrån alltid jag blivit betrodd i min värk. Varvid jag oftast själv fått laborera med mediciner, olika trix och väldigt väldigt ofta tvinga kroppen till att bete sig normalt...ja som alla andra kvinnor i sina bästa år. Jag som är så ung och ser så pigg ut ska väl inte... Jag kan ju inte vara så trött, det måste vara något fel... Ja just det, något är fel men de flesta väljer att skippa just DET felet och vilja tro att det är något annat. Så även jag tillslut...
I hemlighet och i ensamhet har jag försökt att...trolla kanske man kan säga. Hitta på olika saker för att lyckas pressa lite till och lite till. En period i livet, fick jag faktiskt bra hjälp med detta. Under ca 2 år, då en läkare..Jonas...fanns som oerhört stöd. Men tyvärr hjälpte inte det, när han en dag försvann. Då återgick allting till det gamla vanliga och min då påbörjade resa mot att "byta liv" och byta jobb avslutades med att återgå till där jag en gång började. På heltid.
Sedan dess har mycket skett, där min insats till både kropp och själ varit stentuff. Bla blev jag tablettmissbrukare under en rejält lång tid. Det upptäckte jag helt själv när jag råkade få syn på den dåvarande läkarens dator. Massor av mediciner krockade med varandra och kunde ha orsakat såväl psykoser som stroke. Då slutade jag! Själv förståss, som alltid. Jodå, jag har haft samtalstöd inifrån familjen, man jag har heller aldrig kunnat vara helt ärlig med alltihop ety då hade jag blivit en ännu större börda för min familj. För en börda har jag nog varit åtminstone mer än en tillgång.
Inte ens jag själv har väl riktigt förstått VAD jag egentligen gått igenom under årens lopp. Ensam oftast. Här någonstans började jag med maten. Först och främst hände det saker i familjen som gjorde att min ekonomi dalade, därtill många sjukskrivningar som inte gjorde saken bättre. Usel och mer än usel ekonomi gjorde att jag inte hade råd att äta själv på långa långa perioder. INGEN SVÄLTER I SVERIGE ropar massan! SKIT PÅ ER, säger jag! Det där vet ni ingenting om så håll gärna klaffen och lyssna, så kanske det dyker upp en insikt alldeles gratis :)
Och nämn inte Socialen är ni snälla! Man svälter inte i Sverige OM man får hjälp...i tid! Det är sanningen, naken och klar! Nåja, min smärta gjorde dessutom att jag inte orkade äta. När Skoven kommer får jag panik och ökar tempot till över max-linjen, vilket innebär att mat inte ryms i schemat. Den dag jag slår ner häcken så betyder det att jag inte KAN röra mig längre, så långt går det! Jag har precis i dagarna gjort en uträkning på papper, VAD mitt schema innehåller och hur mycket vila jag får. Jag skulle behöva 8 timmars sömn plus 1-2 timmars nervarving för att orka. Men sanningen stod upp framför mig att jag veckovis kör på så att jag sover 4-5 timmar på natten, ingen nervarvning utan jag somnar i princip innan jag lagt mig ordentligt. Innan dess är det non-stop med aktivitet på olika sätt och sällsynt med en rejäl måltid. Förutom några enstaka kortare perioder då jag försöker skärpa till mig och räta till alltihop. Tid för mig själv är så sällsynt så jag kan förmodligen skippa den helt, iallafall nu på sista tiden. Skriver gör jag, men jag menar typ pyssla om mig, ge mig själv något.
Sådär har jag hållt på nu ordentligt i flera flera år. Jag äter ordentligt första veckan efter lön. Sen minskar matmängden och aktiviteterna ökar intill dess att kroppen brakar samman. Jag märkte det inte ens. Sen är jag istället orolig för att jag gått ner så mycket i vikt, särskilt sista tiden. Från början för ca 4 år sedan, vägde jag 67 kilo och är 1.60 lång. Jag gick ner till 58-60 kilo och där höll jag mig länge. Tills för 1 månad sedan och nu väger jag 54 kilo.
Nu brakade ju min rygg totalt. Precis som jag egentligen visste att den skulle göra. Jag fick komma till läkaren som gav mig kortisonsprutor och allt var frid och fröjd...trodde jag. Men hon hade sett något konstigt i min urin. Ketoner heter det! Det får man vid svält eller kraftig banting och kan in sin tur orsaka urinförgiftning och diabetes! Hon ifrågasatte förståss min mathållning direkt och jag försökte tappert ljuga och skyla över, som jag alltid lyckats göra förr. Men denna gång gick det inte. Jag kände själv att jag har inte råd att längre leka med livet som insats. Och framför mig har jag faktiskt någon som SER mig och bryr sig om hur jag mår. Så jag sa som det var. Jag tog äntligen orden i min mun. Jag har ätstörningar!
Det kändes otroligt skönt och befriande. Nu har jag inte dessa problem p g a några psykologiska grunder som så...utan som ett led i hur sjukdomen fungerar och hur dumt man tänker när man är fattig helt enkelt. Eller tror att man är fattigare än man är. Det går fortare att förneka sig mat själv än att pussla ihop saken. Man orkar inte det hur länge som helst. Och barnen går före mig själv. Är det förresten så hjältinnemodigt? Det är ju JAG som ska ta hand om barnen! Hur sjutton ska jag orka det, när jag ligger utsvulten och utmärglad utan ork eller lust? Vad är det för sort respekt? Dumt, förbannat dumt! Nä det här är bara att sluta upp med.
Så nu har jag gjort ett litet matschema, för jag måste träna mig att börja äta igen. Jag mår illa om jag sätter i mig en hel middag, vilket jag t ex gjorde nyss. Känns inte bra i magen efteråt...så jag måste börja lite försiktigare och under en längre tid. 5 ggr/ dag ska jag äta, lite i taget! Och träna som vanligt. Tack o lov har jag inte blivit någon träningsnörd iallafall. Det räcker med mina mjuka Nautiluspass två gånger i veckan.
Till hösten ska jag få komma till en reumatolog också och kanske en neurolog. Äntligen börjar dom förstå att man inte ensam kan lära sig leva med så här hög smärta. Man måste få LÄRA sig hantera den, annars gör man som jag och många med mig. Sen anser jag att samhället måste lugna sig lite och inte anstränga sig i 190 på att bedöma människor, unga människor efter prestation och utseende. Aldrig har vi haft så mycket stressrelaterade sjukdomar som idag, på unga unga människor.
Jag är oerhört glad över att jag , nu i vår, fått möjligheten att prova mina vingar som konsult kring just sådana här saker. I hop med min far som är leg. psykolog! Jag har gått s.k lärling under honom i över 10 år och kan nu stoltsera med att vara färdig. Jag är inte legitimerad men har fullgjort utbildning under handledning alltså. Processhandledning och litteraturstudier. Jag hoppas kunna hjälpa många, särskilt kvinnor, som av olika anledningar hamnat i liknande situationer. Hjälpa dem att hitta och använda verktygen rätt. För verktyg finns inom varje människa, men det är ju inte alltid vi ser skogen för alla träd!
Jag har mycket god erfarenhet av en hel del olika ting på livets ibland mer än lovligt krokiga stig. Jag var en busig tonåring, hamnade i fel gäng, träffade inte mindre en tre olika sorters missbrukande män, fick svåra sjukdomar, hade besvär med min jänta som blev mor bara 15 år gammal. Alltihop är över och nogsamt genomarbetat. Jag jobbar fortfarande med konsekvenserna, men gör det med glädje faktiskt. Jag har på vägen lärt mig njuta av varje liten nyans i livet. Det finns ingenting för mig som är meningslöst eller för mörkt för att finna ett ljus i. Kanske jag också äntligen, genom att arbeta som konsult, funnit ytterligare ett verktyg. Allt det som jag genomlevt går att använda till något positivt och därmed behöver jag aldrig någonsin ångra ett uns av det skedda. Det är frihet!
Man ska vara medveten om att det kostar att räta upp sig. Men sanningen är att det kostar inte mer än att hålla sig kvar. När man funnit det inom sig så har man inte råd att backa, inte råd att vägra sig lyckan! Därför är jag inte ett dugg ledsen över Ketoner i urinen och det faktum att jag har ätstörningar. Bara innerligt glad över att någon hjälpte mig att se, att inse...först då kan jag välja väg. Innerligt glad över att kunna finna och räta upp ännu en konsekvens. Det är också frihet!
Oj oj, det blev en långblogg igen och i samma ögonblick jag skrivit av mig detta, spricker solen upp i ett gigantiskt leende där ute! Himmelskt gröna nyanser fyller mitt öga och mitt hjärta! Jag är så obeskrivligt lycklig, så jag kan inte tro det nästan! Jo...jag tror det, jag ÄR lycklig!
Kramisar
Munin
posted by Munin Vargatik @ 5:46 em
3 Comments:
jag är så glad för din skull. nu är du på rätt väg
kram
Bara att erkänna problemet för sig själv är ett stort steg. Det kräver sin man (eller kvinna - om man nu råkar vara sådan).
Kram/Bj.
Hej!
Ja som du vet har jag ju haft liknande problem, så jag vet vad du pratar om. Jag har i viss mån fortfarande fel tankesätt även om jag äter nu, jag har inte behövt hjälp till det, jag bestämde mig bara för att äta minst tre gånger per dag hur det än kändes. Och man mår ju bättre, vitaminer tar jag också, b vitaminer kan man få väldig brist på om man har ät-problem.
Nu väger inte jag mig längre, men när jag fick min första son gick jag upp 22 kilo, och det var så det började. Jag började banta och träna tills jag tränade varje dag, även om det gjorde direkt ont. Jag gick ner till ca 53 (vilket var mindre än jag vägde från början)(som allra minst vägde jag 42, men det var ju också drogrelaterat, även om lite av det där tankesättet fanns där redan då) och allt var dimmigt. Jag kände inget, det var som att vara bedövad, och så frös jag jämt och hade ångest och kunde inte sova. Sömnrubbningar får jag fortfarande, men det är bättre. Missar jag ett mål mat dock så kan jag inte sova direkt.
Kan du inte få rehab på något sätt typ massage, varmvattensimning och sånt? Min kompis har fått det, hon har fibromyalgi.
Det verkar jättejobbigt att ha så ont.Tur att du är så kreativ och glad (för det mesta) det är nog det som håller dig flytande :)
Kram, hoppas att det fungerar nu. Inga mer ketoner tack!
Skicka en kommentar
<< Home