Gloppkäft
Det snöar och blåser idag, så man nästan far omkull därute.Jag hade kraftiga problem med snögloppet i morse. Undrar vadfolk tror? Att jag är kanonfull klockan 06.45 på morgonen? Ellerfått akut Parkinson i både armar och ben. Det går iallafall inte fortkan jag tala om.
Men det är en sådan mysdag iallafall. Skönt att sluta klockan två och bara komma hem, sätta sig vid komputtern en stund, laga lite god mat ( het korvsoppa...) och sedan kura skymning! Lille S är här. Vägrade att gå hem idag med...he he...igår gjorde han det med. Då la han sig bestämt i min säng och deklarerade ännu mer bestämt att han minsann inte kan gå hem, för han har LAGT sig :) Och dessutom har han nog lite feber ännu..hmm. Kan man motstå sånt? Neheej, inte jag! Nu frågade jag om han inte skulle gå hem och leka i sitt nytapetserade rum? Nix, för NU måste han bada, man blir smutsig av att ha feber! Kunde jag motstå DET? Neheej, det kunde jag inte :) Så vi har släpat fram den gamla murbruksbaljan igen och ett förnöjt plaskande hörs från badrummet. Jag trooor att Batman också badar just nu :)
Lille S är för go och snäll! Jag har en granne som bor mitt emot oss. Hon har en schäferhund som heter Bella, som är så himla lik min hund Ritha ( är i hundhimlen nu...). Fast Ritha var korsad med Teurverens så är Bella nästan en kopia, t om själva beteendet. Nu är det så att Lille S var hundrädd och är lite fortfarande. Men Bella älskar han av hela sitt lilla hjärta. Därför ritar han minst 5 teckningar varje gång han är hos mig ( ofta alltså...) och lägger i grannens brevlåda till Bella! Allt möjligt ritar han, tåg, bilar, Batman, mig, mamma, morfar eller sonen W i olika varianter. Sällsynta rariteter :) Jag brukar undra om inte stackars Grannen blir tokig snart, för att inte tala om Bella som får alla papper i huvvet he he.
Men tydligen så är dom här teckningarna ett uppskattat inslag i Grannens vardag! Igår kom hon fram till Lille S och tackade för dem samt frågade vad han tyckte om.. Shorty hann inte varna Grannen he he. Man FÅR aldrig fråga det! Lille S brukar liksom räkna upp allting som existerar... i några timmar :) Fast den här gången begränsade han sig faktiskt och sa bara Batman och sånt...och BELLA! Några timmar senare ringde det på dörren och Shorty öppnade. Där stod Grannen med en påse till Lille S ( *rörd* här...). I påsen låg ett brev från Bella med tack för teckningar och hälsningar, ett ritblock, tuschpennor, ett litet dataspel med Batman, en Batmangubbe och en godispåse!!!! Alltså helt fantastiskt...och var roligt för Lille S att känna att han glädjer så mycket med sina teckningar. Av ritblocket och pennorna att döma, så är dom uppskattade :) Vilken Granne va?!!
Ja, det är så kul tycker jag att det finns folk som uppmuntrar barn när de visar omsorg och kärlek. Jag minns en gång när min son var i 5 års åldern, han hade precis börjat klara av att hantera ytterdörren så att han kunde gå ut i lekparken själv. En dag ringde det på min dörr och utanför stod en äldre herre. Han såg bister ut och jag tänkte att nu jädrar har ungen "skitit i det blå skåpet". Typ krossat en ruta, eller smällt en vatten-ballong på någon..*harkel*. Herren hostade till och sa : - Ehm..är den här Gossen din? Pekade på min son som stod vid hörnet och såg ut som en fågelholk ungefär. - Jaa..joo, sa jag, har han gjort något fel? - FEL? utbrast mannen och log så mungiporna möttes i nacken. Neeheeheej då, men jag ville bara komma och tala om att en så trevlig liten pilt du har här! Jag har träffat på honom flera gånger och han håller alltid upp dörren, hälsar och tackar!
Så klappade han om min son, stack till honom en gullpeng och försvann. Jag stod bara och rodnade glatt. Vad gulligt, tycker jag! Och nog för att sonen W, en av min änglar, har lite skrynkliga vingar ibland men artighet och hjälpsamhet har sedan dess varit ett bestående motto. Och det är tack vare att folk faktiskt uppskattar sådant och visar det! Självklart BEHÖVS inte några presenter, men ett glädjande ord betyder så mycket för en liten unge. Motgångar och hårda ord har liksom blivit mer vanligt än beröm och uppmuntran. Se bara på oss vuxna. Hur ofta berömmer vi varandra, på riktigt alltså i vardagen? Man ser fortare felen än det som är bra...och är allt bra, ja då rullar det på och man säger ingenting istället.
Barn skulle jag kunna prata om i evigheter. Jag älskar barn! Egentligen skulle jag vilja haft barn vart fjärde år ungefär:) Bara för att jag älskar att se dem växa och utvecklas. Jag är så fascinerad över att det kan växa en helt egen individ i min mage, olika varje gång! Jag skulle haft 8 barn egentligen, men 6 ville inte stanna kvar. Jag tappade dem tidigt alldeles spontant, förmodligen var det något fel men jag kan ändå inte låta bli att fundera ibland, hur dom skulle blivit? Hur dom hade utvecklats? De två sista graviditeterna var jag tvingad att avbryta, icke spontant så att säga :) Jag HADE inte möjlighet p ga bla mina sjukdomar då..och så var jag helt ensammen med redan två. Men jag ångrar de besluten på sätt och vis...det KUNDE ha gått så här med facit i hand. Fast jag är inte ledsen, jag hade inte förutsättningar då helt enkelt och de blev till trots skyddande åtgärder *hrmm*..
Men OM det skulle hända sig nu, så skulle jag inte ta ett sådant beslut. Det går aldrig ur hjärnan nämligen. Inte på mig iallafall. Den här världen är inte den bästa att föda barn till idag, inte är det helt hundra rätt förutsättningar heller...men ändå...vore så fallet så skulle jag nog se det som att det är meningen. Jag har tydligen en oerhört stark drift. Jag blir "skendräktig" eller "äggsjuk" två ggr om året och så har det alltid varit. Nu känns det extra "jävligt" att INTE följa den instinkten eftersom tiden börjar göra sig påmind. Snart är jag too old!
Folk brukar klappa mig på axeln och le överseende, säga att jag har ju barnbarn redan och fler lär det bli. Förvisso är det så...men det är inte precis DEN klockan som ringer. Det är inte känslan av att vara lektant som pockar på eller att stoltsera omkring med barnvagn...vilket i och för sig är otroligt mysigt det med. Nä..det är betydligt kraftigare signaler i görningen! Kraften i att bära ett barn vid bröstet, leva med det fullt ut och följa dess utveckling. Även de tunga svåra bitarna som ibland uppstår, känns lockande ety det är en del av mig. Jag har svårt att tänka mig en framtid utan små fötter, mellanstora fötter och jättelika pråmar :) Kanske t om att jag är aningens egennyttig med de tankarna ibland..who cares?
Nu är läget så att det inte lär bli fler barn, inte egna iallafall...men jag måste få lov att drömma, att känna och att längta. Faktum är att det nog är det enda jag riktigt känner att jag brinner för. Lite konstigt...eller är det det egentligen? Kanske det ligger till så när man är lite "kantstött", att det enda som känns tryggt att drömma om..är sådant som ligger utanför det nåbara? Det man inte kan få behöver man ju inte heller vara rädd att förlora.
Nåja, jag har en stark fertil drift och det ska man ju vara glad över även om jag inte kan göra nåt åt saken :) Jag har mina knoddar ännu iallafall. Och jag älskar dom som dom är...som nu när Sonen kom hem! Svulten som en varg, just precis när jag sitter och skriver detta ganska känslosamma avsnitt :)! Hade jag börjat med maten direkt, så hade han garanterat varit mätt he hee.. Sånt är livet på en pinne :) NU går han i köket, släpar demonstrativt strumlästen i golvet så det frasar, runt runt, rostar en bröbit och skramlar onödigt högt med brörosten, öppnar kylskåpsdörren 5 ggr extra utan att ta något och brer läääänge sin smörgås! Detta är tonåringsspråk och betyder: Res på häcken kärring! Feed me! I gonna kill that computer!
Hee hee, han läste det där sista *fniss*. Han anser att jag borde skriva serietidningar istället..hmm?!! Ja kära nån, det finns mycket i vår värld och i Munins huvud :) Kul att skriva igen. Det känns konstigt nog mer "dagboksaktigt" här inne i Blogspot. Jag får nog sälla mig till dem som anser MSN lite väl...läjoutig så att säga. Skönt att vara befriad från det osynliga kravet på en snygg utsida i stället för en ojämn insida ( nytt ordspråk igen kanske?). Passar en annan bättre som är duktig på att gloppa med käften :)
Nu har jag snögloppat färdigt med min käft iallafall. Återgår till kastrullernas värld och hackar till en utsökt Korvsoppa ala Munin, och vitlöksbröd så man skrämmer eventuella baskilusker på flykten!
Adios Amigos
posted by Munin Vargatik @ 4:11 em
1 Comments:
Du är dåligt insatt i medicin om du tror att man kan få akut Parkinsson i både armar och ben.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
*asg* Jag travesterar bara en kommentar jag skrev i din MSN-blogg för hundra år sedan. Den gången handlade det om kvinnliga förebilder i Bibeln.
Ja, numera vet du ju vad det innebär när jag börjar svänga mig med "stiffed necked" akademikersvenska. Då är lille Robert sur på någonting helt annat än det han skriver om ;-P
"Munin Vargatik och mysteriet med korplårsdroiiingaren" låter väl som ett bra namn på ett seriealbum. Jag ser fram emot att få läsa det.
Skönt att du är fertil fortfarande. Då kan jag sova lugnt inatt. *Sweet dreams Roberto, and dream on*
Kram från Robban som gillar Munin ganska mycket... ;-)
Skicka en kommentar
<< Home