MUNINWALLEY-MUNINDALEN

Att ätas eller äta..??

Somliga får influensa och somliga får anorexia. Okej då, inte anorexia kanske men dock ätstörningar med anorektiska inslag. Och inte vet jag exakt hur länge jag befunnit mig i det tillståndet, men jag gissar på ca 4 år. Jag är extremt duktig på att lura mig själv och framför allt vara taskig mot min egen kropp! Det har gett resultat nu! Kanske då man tycker att jag skulle känna mig lyckad och nöjd...det gör jag INTE! Jag känner mig dum. Men jag är inte arg på mig själv, det hann jag aldrig bli för jag bestämde mig direkt för att sluta upp med dumheterna och försöka laga mig igen.

Hur kunde jag hamna så här tro? Jo, det började någongång för snart 20 år sedan, när jag fick min Psoriasis Artrit ungefär. Periodvis, ganska ofta har jag ju haft en helvetes smärta i stort sett hela kroppen. Ont har jag dagligen, men med jämna mellanrum därtill Skov som gör grymt ont! Den här sjukdomen syns ju inte utanpå så jag kan väl lugnt säga att det är långt ifrån alltid jag blivit betrodd i min värk. Varvid jag oftast själv fått laborera med mediciner, olika trix och väldigt väldigt ofta tvinga kroppen till att bete sig normalt...ja som alla andra kvinnor i sina bästa år. Jag som är så ung och ser så pigg ut ska väl inte... Jag kan ju inte vara så trött, det måste vara något fel... Ja just det, något är fel men de flesta väljer att skippa just DET felet och vilja tro att det är något annat. Så även jag tillslut...

I hemlighet och i ensamhet har jag försökt att...trolla kanske man kan säga. Hitta på olika saker för att lyckas pressa lite till och lite till. En period i livet, fick jag faktiskt bra hjälp med detta. Under ca 2 år, då en läkare..Jonas...fanns som oerhört stöd. Men tyvärr hjälpte inte det, när han en dag försvann. Då återgick allting till det gamla vanliga och min då påbörjade resa mot att "byta liv" och byta jobb avslutades med att återgå till där jag en gång började. På heltid.

Sedan dess har mycket skett, där min insats till både kropp och själ varit stentuff. Bla blev jag tablettmissbrukare under en rejält lång tid. Det upptäckte jag helt själv när jag råkade få syn på den dåvarande läkarens dator. Massor av mediciner krockade med varandra och kunde ha orsakat såväl psykoser som stroke. Då slutade jag! Själv förståss, som alltid. Jodå, jag har haft samtalstöd inifrån familjen, man jag har heller aldrig kunnat vara helt ärlig med alltihop ety då hade jag blivit en ännu större börda för min familj. För en börda har jag nog varit åtminstone mer än en tillgång.

Inte ens jag själv har väl riktigt förstått VAD jag egentligen gått igenom under årens lopp. Ensam oftast. Här någonstans började jag med maten. Först och främst hände det saker i familjen som gjorde att min ekonomi dalade, därtill många sjukskrivningar som inte gjorde saken bättre. Usel och mer än usel ekonomi gjorde att jag inte hade råd att äta själv på långa långa perioder. INGEN SVÄLTER I SVERIGE ropar massan! SKIT PÅ ER, säger jag! Det där vet ni ingenting om så håll gärna klaffen och lyssna, så kanske det dyker upp en insikt alldeles gratis :)

Och nämn inte Socialen är ni snälla! Man svälter inte i Sverige OM man får hjälp...i tid! Det är sanningen, naken och klar! Nåja, min smärta gjorde dessutom att jag inte orkade äta. När Skoven kommer får jag panik och ökar tempot till över max-linjen, vilket innebär att mat inte ryms i schemat. Den dag jag slår ner häcken så betyder det att jag inte KAN röra mig längre, så långt går det! Jag har precis i dagarna gjort en uträkning på papper, VAD mitt schema innehåller och hur mycket vila jag får. Jag skulle behöva 8 timmars sömn plus 1-2 timmars nervarving för att orka. Men sanningen stod upp framför mig att jag veckovis kör på så att jag sover 4-5 timmar på natten, ingen nervarvning utan jag somnar i princip innan jag lagt mig ordentligt. Innan dess är det non-stop med aktivitet på olika sätt och sällsynt med en rejäl måltid. Förutom några enstaka kortare perioder då jag försöker skärpa till mig och räta till alltihop. Tid för mig själv är så sällsynt så jag kan förmodligen skippa den helt, iallafall nu på sista tiden. Skriver gör jag, men jag menar typ pyssla om mig, ge mig själv något.

Sådär har jag hållt på nu ordentligt i flera flera år. Jag äter ordentligt första veckan efter lön. Sen minskar matmängden och aktiviteterna ökar intill dess att kroppen brakar samman. Jag märkte det inte ens. Sen är jag istället orolig för att jag gått ner så mycket i vikt, särskilt sista tiden. Från början för ca 4 år sedan, vägde jag 67 kilo och är 1.60 lång. Jag gick ner till 58-60 kilo och där höll jag mig länge. Tills för 1 månad sedan och nu väger jag 54 kilo.

Nu brakade ju min rygg totalt. Precis som jag egentligen visste att den skulle göra. Jag fick komma till läkaren som gav mig kortisonsprutor och allt var frid och fröjd...trodde jag. Men hon hade sett något konstigt i min urin. Ketoner heter det! Det får man vid svält eller kraftig banting och kan in sin tur orsaka urinförgiftning och diabetes! Hon ifrågasatte förståss min mathållning direkt och jag försökte tappert ljuga och skyla över, som jag alltid lyckats göra förr. Men denna gång gick det inte. Jag kände själv att jag har inte råd att längre leka med livet som insats. Och framför mig har jag faktiskt någon som SER mig och bryr sig om hur jag mår. Så jag sa som det var. Jag tog äntligen orden i min mun. Jag har ätstörningar!

Det kändes otroligt skönt och befriande. Nu har jag inte dessa problem p g a några psykologiska grunder som så...utan som ett led i hur sjukdomen fungerar och hur dumt man tänker när man är fattig helt enkelt. Eller tror att man är fattigare än man är. Det går fortare att förneka sig mat själv än att pussla ihop saken. Man orkar inte det hur länge som helst. Och barnen går före mig själv. Är det förresten så hjältinnemodigt? Det är ju JAG som ska ta hand om barnen! Hur sjutton ska jag orka det, när jag ligger utsvulten och utmärglad utan ork eller lust? Vad är det för sort respekt? Dumt, förbannat dumt! Nä det här är bara att sluta upp med.

Så nu har jag gjort ett litet matschema, för jag måste träna mig att börja äta igen. Jag mår illa om jag sätter i mig en hel middag, vilket jag t ex gjorde nyss. Känns inte bra i magen efteråt...så jag måste börja lite försiktigare och under en längre tid. 5 ggr/ dag ska jag äta, lite i taget! Och träna som vanligt. Tack o lov har jag inte blivit någon träningsnörd iallafall. Det räcker med mina mjuka Nautiluspass två gånger i veckan.

Till hösten ska jag få komma till en reumatolog också och kanske en neurolog. Äntligen börjar dom förstå att man inte ensam kan lära sig leva med så här hög smärta. Man måste få LÄRA sig hantera den, annars gör man som jag och många med mig. Sen anser jag att samhället måste lugna sig lite och inte anstränga sig i 190 på att bedöma människor, unga människor efter prestation och utseende. Aldrig har vi haft så mycket stressrelaterade sjukdomar som idag, på unga unga människor.

Jag är oerhört glad över att jag , nu i vår, fått möjligheten att prova mina vingar som konsult kring just sådana här saker. I hop med min far som är leg. psykolog! Jag har gått s.k lärling under honom i över 10 år och kan nu stoltsera med att vara färdig. Jag är inte legitimerad men har fullgjort utbildning under handledning alltså. Processhandledning och litteraturstudier. Jag hoppas kunna hjälpa många, särskilt kvinnor, som av olika anledningar hamnat i liknande situationer. Hjälpa dem att hitta och använda verktygen rätt. För verktyg finns inom varje människa, men det är ju inte alltid vi ser skogen för alla träd!

Jag har mycket god erfarenhet av en hel del olika ting på livets ibland mer än lovligt krokiga stig. Jag var en busig tonåring, hamnade i fel gäng, träffade inte mindre en tre olika sorters missbrukande män, fick svåra sjukdomar, hade besvär med min jänta som blev mor bara 15 år gammal. Alltihop är över och nogsamt genomarbetat. Jag jobbar fortfarande med konsekvenserna, men gör det med glädje faktiskt. Jag har på vägen lärt mig njuta av varje liten nyans i livet. Det finns ingenting för mig som är meningslöst eller för mörkt för att finna ett ljus i. Kanske jag också äntligen, genom att arbeta som konsult, funnit ytterligare ett verktyg. Allt det som jag genomlevt går att använda till något positivt och därmed behöver jag aldrig någonsin ångra ett uns av det skedda. Det är frihet!

Man ska vara medveten om att det kostar att räta upp sig. Men sanningen är att det kostar inte mer än att hålla sig kvar. När man funnit det inom sig så har man inte råd att backa, inte råd att vägra sig lyckan! Därför är jag inte ett dugg ledsen över Ketoner i urinen och det faktum att jag har ätstörningar. Bara innerligt glad över att någon hjälpte mig att se, att inse...först då kan jag välja väg. Innerligt glad över att kunna finna och räta upp ännu en konsekvens. Det är också frihet!

Oj oj, det blev en långblogg igen och i samma ögonblick jag skrivit av mig detta, spricker solen upp i ett gigantiskt leende där ute! Himmelskt gröna nyanser fyller mitt öga och mitt hjärta! Jag är så obeskrivligt lycklig, så jag kan inte tro det nästan! Jo...jag tror det, jag ÄR lycklig!

Kramisar
Munin

posted by Munin Vargatik @ 5:46 em 3 surrade till det :)a>

Sjukvården???

Hej ba!
Jag fick sån lust att skriva något på den här gamla sidan :) Något som hände idag faktiskt, och jag är så irriterad över saken att jag bara mååååste få den ur mig...en gång till. Jo, för jag har faktiskt skrivit en insändare i den Lokala Tidningen. Hoppas att den kommer in i morgon. Så här ser mitt irritationsmoment ut:

SENIORBOENDET:

...är ett f.d Servicehus, där gamla människor, yngre handikappade människor och nu även +55 bor i eget boende. EGET boende sa jag! De flesta uppbär mer eller mindre hemtjänst eller personlig assistans. Vår arbetsgrupp arbetar med hemtjänst. Hemtjänst idag ter sig inte alls som den gjorde förr inne på ett "hus". Det är MYCKET stressigt, tungt och kräver en oerhörd kompetens på månget plan. Lönen vill jag inte ens diskutera, det räcker med att säga: Kvinna, enstående, hårt arbete så vet de flesta vad jag talar om.

TANT:

är en liten liten mager kvinna. Över 90 år gammal, blind samt något dissorienterad i tillvaron. Men hon går med hjälp av sin rullator, själv även om vi får larm ibland då hon gått vilse i sin lägenhet. Då får vi gå dit och hjälpa henne på rätt håll. Vi hjälper henne ( går brevid som stöd), till och från Hemlig Huset, köket och sängkammaren. Vi finns där vid dusch, påklädning och avklädning, vid mattider och städning. Annars sköter hon sig själv.

HÄNDELSE:
...igår natt, var att tanten ramlade och gjorde illa sin arm. Dagpersonalen skickade in tanten till Sjukhuset på dagen idag. Efter 2 timmar ringde Sjukhuset och berättade att den här tanten fått en fraktur på överarmen, och hon ska hem igen! Jaha sa dagpersonalen och trodde nog att allt var i sin ordning då. Det kom inte någon tant sålänge dagpersonalen var kvar. Jag och 3 andra tog över inför kvällen. På dagen är vi 12 personal och på kvällen 4...*harkel*. Enligt oss bör vi vara 5, men det tycker då INTE kommunen. Obs, ingen av dom bor på "huset"..(ironi).

SJUKHUSET:

...gör vaddå? Jo dom skickar hem en människa i definitivt sämre skick än den var vid inskicket så att säga! Vilket stör mig alldeles enormt, då det inte är första gången detta händer. Klockan 16 tjuter mitt larm i rockfickan. Det är ambulanskillarna som larmar från Tantens lägenhet och undrar om vi kommer snart?? Jag kastar vad jag har för händer och rusar iväg, ety det måste brinna i knutarna om ambulansen t om larmar. DET har faktiskt aldrig hänt förr.

När jag väl kommer fram, med andan i halsen, finns där inga ambulanskillar! Nää, dom har gått sörrni. I sängen ligger den lilla Tanten, inlindad i sjukhusfiltar och iförd någonting som påminde om en mitella. Men som jag då aldrig sett maken till någongång. Mitella är en sån grej, där en skadad arm kan stödjas i, som hänger runt halsen ni vet. Men det här var någon sorts konstig rem med karborreband här och där som man skulle sätta ihop själv till något som NÄSTAN ser ut som en mitella. Tanten hade då inte en aning om vad det var för snöre hon hade om halsen, utan röck och drog i den. Hon förstod inte heller varför hon har så ont i ena armen och mindes inte att hon varit på sjukan heller.

Men hon var väldigt kissnödig och hungrig. Så jag försökte sätta henne upp på sängkanten och då upptäckte jag till min förskräckelse att hon knappt kunde sätta sig upp. Stå var en omöjlighet och jag höllt nästan på att skada min redan onda rygg. Min arbetskamrat dök upp i grevens tid och tillsammans lyckades vi få Tanten att stå och vrida sig så vi fick under en "pottstol" åtminstone. Men nöd och näppe. VAD var detta? HUR är det möjligt att man skickar hem en så gammal människa i det skicket?

Vi förstod ju omedelbums att Tanten blivit svårt chockad och rädd av fallet. Konsekvensen blir då att hon stretar emot och inte vågar röra sina ben framåt. Dessutom ännu mer dissorienterad, vet inte alls var hon befinner sig. Tänk er själva, först blind och därefter enhänt. Som ska försöka ta sig fram med rullator, där man är helt beroende av att använda två händer. Ett fall för en så gammal och skör person är oerhört traumatiskt, vilket ett sjukhus borde begripa utan krusiduller. Att sjukhuset inte efter alla dessa år ännu begriper vad ett servicehus är för något, är för mig rent av fantastiskt. Jag blir TVÄRFÖRBANNAD rent ut sagt! Så förbannad att jag knappt kunde bärga mig tills jag fick komma hem och skriva min insändare. För nu har jag fått nog. Bristen på respekt som sprider sig värre än Spanska Flugan bland alla de instanser som från början skulle vara en HJÄLP för människan, retar mig till max. VAD HAR HÄNT?

Hallå vården?!!! Går inte armen LIKA mycket av när man är 95 som när man är 25 år? Snacket om att " ingen människa ska behöva ha ont"...slutar det att gälla efter pensionen? Ahaaa, är det för att man ska slippa betala för sin sjukvård då pensionen är för liten? Är det så vi sparar? Jag ser verkligen fram mot min pension då jag:

1. Slipper vara delaktig i samhället längre
2. Slipper känna mig älskad
3. Slipper vara social
4. Slipper ligga på sjukhus när jag är dödssjuk
5. Slipper äta mat, då jag får tillräcklig mättnadskänsla av alla mediciner
6. Slipper förstå något i media då det går alltför fort och riktar sig till yngre produktiva personer
7. Slipper bli kliad på ryggen i tid och otid
8. Slipper bli tillfrågad stup i kvarten om mina egna önskningar
9. Slipper ha några som helst visioner om någon framtid
10. Slipper lägga ut onödiga utgifter på sjukvården, då jag inte äger förmågan att få ont eller gå sönder längre

Fy faaan, rent ut sagt. Ibland önskar jag att sjukvården kunde dela ut gratis Cyanid! För ve den dag jag blir beroende av hjälp, om inte en förändring sker på vår människosyn här i väst. Vi tycks sträva mot en enda sak, en stereotyp robotmänniska i ständig 25 års ålder. Vi vill inte intressera oss för våra barn, vår natur och absolut inte våra gamla...men jorden..ja den ska fanimej snurra ändå, av sig själv!!

Tanten då? Tja, vi hade ett elände på två personal att vid fyra tillfällen under kvällens lopp, försöka med toabesök, mat och att få tanten att inse vad som hänt. Samt förklara denna hopplösa mitellaart. Den kastade jag åt helvete tillslut, för det gick inte att använda. Hon MÅSTE hålla i sig med båda händerna, så mycket ont det än gör. 45 minuter per tillfälle, för att göra förflyttningar...tanten vägrade rullstol. Hon FÖRSTÅR inget längre. Tack vare att de andra två personal jobbade som vettvillingar, kunde vi ändå gå hem i tid. Annars hade jag inte varit hemma ännu, så långt efter hamnade vi. Vad som händer i morgon, vill jag inte ens tänka på nu. Men det lutar åt att jag tänker skicka in tanten till sjukhuset igen, tillsammans med en sjujävla utskällning. Man skickar inte hem en människa i så bedrövligt skick...utan att nogsamt försäkra sig om att det fungerar som det ska!!! Basta!

Storvulna duktiga Svearike börjar tappa fejset! Illa..mycket illa...

posted by Munin Vargatik @ 10:27 em 1 surrade till det :)a>

Libido = Back To Space (sorry BJ )

God Söndagmorgon!

Jag bytte utseende nyss, för jag blev less helt enkelt! Därför måste jag lägga in länkar på nytt..dom kommer så småningom!

Är jag för ego eller har ett för stort Libido om jag säger att Blogspot inte verkar vidare hasvänligt! Det verkar tämligen tomt på förbihasande bloggare, ja såna roliga som dyker upp ibland som från ingenstans och försvinner efter några väl valda hälsningar. Det ska mycket till innan mitt Libido börjar gnälla när det gäller skrivande och blogg. Jag skriver ju oftast bara för min egen skull. Men jag måste erkänna att det blev lite väl tomt här efter jag tog bort MSN-Space helt och hållet.

Det är t om gränsfall för vad som känns roligt och så har jag ALDRIG känt förr. Inte nog med det har IRL-folk börjat gnälla..för det var så lätt att bara knacka in sig via messenger ( obs för dom som kunde det). Så vartåt lutar det tro?

Jo jag tänker öppna upp ett Space igen. Jag gjorde det härom dagen men tog bort den direkt. Tänkte att jag SKA banne mig inte byta igen, men idag när jag gick in så kände jag bara sånt motstånd. Låg i sängen och hade sån lust att skriva något men det bara försvann när jag såg den här blogspotten he he. Sååå what a heck...vi ses om en stund på:

http://spaces.msn.com/missmuninwolf/PersonalSpace.aspx?_c02_owner=1

Ps. Den här Blogspot får vara kvar, den behövs när MSN segar som ni vet. Så jag ska fylla i alla länkar och fixa till en länk till Spacet sen. Men nu över till:

http://spaces.msn.com/missmuninwolf/PersonalSpace.aspx?_c02_owner=1

posted by Munin Vargatik @ 8:57 fm 0 surrade till det :)a>

Till Min Matias f. 11/5-1983 d. 22/2- 2006

Matias Jansson *11/5-83 d. 22/2-06




Matias Matias, min lilla älskade extrapöjk!


Du och Danyel var som mina och Ankis extrabejbisar i flera år. Ni halkade in hos oss, två busfrön som fäst er vid våra hundar Ritha (schäfer-terveruens) och Baloo (boxer). Ni kom nästan varje dag ett tag för att rasta hundarna och senare prata med oss. Vi kunde sitta hela kvällarna och spela Ginrummy 500 och prata skola, tonårsfinnar, tarvliga föräldrar *fniss* och tjejjageri!

Du var en sån underbart mjuk och go liten parvel...och duktig. Spelade hockey som en gud gjorde du! Du var väl i 12-13 års åldern när du och Danyel började gå ut med hundarna, senare passade ni våra flickor också. Dom tyckte det var härligt att få följa med t ex till affären eller med hundarna, Ni var som storebröder för dom. Maria, Ankis flicka, var väl ca 5 år och Shorty 7 år...Sonen W var bara året gammal och förståss inte liiika rolig :) men söt som en lappunge :)

Matias, du mådde inte så bra ibland. Slogs med dig själv och Tonårskrisen. Ibland kom du och grät och vi pratade i timmar om sådant som man inte riktigt kan prata om med sina "egna" föräldrar ibland, hur bra man än har det. Jag kommer aldrig att glömma de samtalen Matias! Jag kommer aldrig någonsin att glömma vad du och Danyel spred för glädje omkring er. Jo ni var busiga när ni kom upp i tonåren, men era hjärtan var av renaste oskyldigaste guld. Ibland var jag lite avundsjuk på din mamma, som fick ha en sådan go son hela tiden :) Det roliga är att min son W idag, nästan har samma stil och lika hjärta av guld. Ibland när han blir för busig gör jag en Anki en längre period. Minns du det Matias? Hur hon gjorde när Ni ställt till det? Hennes underbart gammeldagsa Småländska uppfostringsmetod he he...
- Kepsen av bland folk!
- Räta på ryggen!
- Möter du en äldre människa än du, hälsa först! OM du inte har högre rang :)

Ja, ordning och reda skulle det vara. Rutiner, vett och ettikett! Med en stor kärlek och glimt i ögat. Det funkade då Matias och det funkar ännu...

I förrgår kom Shorty hemfarandes i full galopp, rödkindad och blank i ögonen. Sen förändrades livet en aning igen, så som livet ofta gör tyvärr. Sista gången jag riktigt talade med dig Matias, var här på en gångstig och det var nära den 11 maj. Du skulle då fylla 18 år! Jag skojade med dig och sa att:
- Fanken vad långt tid det tog innan du blev vuxen, så jag kan gifta mig med dig!
Du svarade med ett av dina bländande skratt:
- Ja, men det tog inte lika lång tid för dig att bli tant!
Vi skrattade länge och jag gick vidare. Jag visste då att livet råkkat lite fett med dig sista åren och tänkte i mitt stilla sinne att jag ändå ser i dina ögon, en beslutsammhet och grundtrygghet. Det kommer att ordna sig! En vacker dag kommer Min Matias med en liten familj under armen.
Detta var för 5 år sedan...

Nyårsafton 2002 firade du och Shorty tillsammans vid Vattentornet! Jag minns hur glad jag var att det var just DU som tog med sig henne, efter hennes svåra situation med graviditet och allt sådant. Den historien fanns Danyel med i, men inte du. Det var den absolut sista gången jag/vi hörde något av dig eller om dig.

Jag baxnade, min knän nära på vek sig när jag såg dödsannonsen. Och inte räckte det med den utan din systers annons stod där också. Ni "reste" för tidigt den 22 februari 2006. Bara någon vecka sedan. Jag satt igår Matias, i 6 timmar framför datorn och letade efter någon sorts förklaring på vad som hänt? Ingen här vet något om detta, ingen tycks ha sett dig på minst ett år. Din bror har vi sett men inte dig Matias.

Jag lyckades tillslut! Via Fonus, via din systers namn Mia, via en fullständigt främmande bloggare som var bästa vän med Mia...hittade jag en minnesblogg för Mia. Där stod vad som hänt er bägge.Ni hade åkt från Kungsängen och skulle högt upp i Finland och hade kommit över via Haparanda och en bit till när dom av oförklarlig anledning krockade med en buss. Era liv tog slut omedelbart.. Det gör så ont Matias, men ändå är jag glad att jag fick veta vad som hänt. Kan inte sluta tänka på dig och alla minnen. Tack och lov för alla goda minnen!

Det som är lite jobbigt är att ingen vet om mig, tror jag iallafall. Så det finns ingen att tala med eller sörja med. Jag vet fortfarande ingenting om ditt liv efter du fyllde 18 år Matias. Därför pratar jag så här med dig. Gör en egen lite minnesstund här i min blogg. Jag vill passa på att tacka dig Matias, för en helt annan sak. Jag har länge gått förvissad om att jag är relativt känslokall nuförtiden, ja du vet...identitetskris fast man är gammal tant :) men så dök DU upp igen och lärde mig att det är precis tvärtom. Jag lever i allra högsta grad och känner därefter! Och det där är märkligt nog, fast du är död, precis likt dig...komma instormande med en glädje och visa något som får alla ljus i världen att flamma upp! Jag ser ditt ansikte framför mig. Docksöt med långt rufs som kepsen fullständigt förstört och dessa vackra tänder. Ja jag förvånade mig alltid över hur du kunde ha sådan vackra vita tänder, man riktig fastnade vid ditt leende Matias och alla bekymmer i världen bara flaxade iväg som ingenting. Du har exakt samma inverkan idag, som igår...och det tänker jag behålla så gammal kärring jag är :) Ungarna med förståss, sonen W minns dig inte riktigt men Shorty förståss!

Matias, vi älskar dig för alltid...vår lille bonuspöjk! Vi ses i Nangiala!

Veronica, Martina, William

posted by Munin Vargatik @ 11:10 fm 3 surrade till det :)a>

Jag ska måla hela världen..

Mamma är här! Damsugarn brummar och blommorna är noppade :) Jag blir hel nervös he he...inte alls van att någon annan plockar här hemma och jag får sitta under tiden. Jag måste som kolla vad som händer...det prasslar överallt hi hi. Tänk om hon damsuger upp Pumba eller marsvinen? Iiiiiiih...

Jag fick en present av mor igår. Den här fick jag:

Och den här boken var precis vad jag behövde! Jag har ju tagit upp en liten gammal passion med teckning men är fruktansvärt ringrostig. Speciellt proportioner när jag ritar människor, är väldigt svårt och skuggor. Såna här böcker brukar vara både svåra och väldigt ointressanta men den här är underbar! Väldigt mycket förklarande bilder, från scratch...och lättläst. Trevligt skriven och man kommer in i den omedelbart. Den är skriven av Francisco Asensio Cerver. Så nu ska vi se om det blir några alster he he. Jag måste bara fixa till ett par block modell finare kvalité, jag hade flera stycken men de verkar fått ben!

När jag var ute på Basta här för ett par veckor sedan, så blev jag så sugen på att rita. Jag bad Råis om lite papper och en blyertspenna. Det där hörde en annan kille och rätt var det var dök han upp med en resväska och liten ryggsäck. Räckte det till mig??!! Vad i hela friden....sa jag? Jo då hade han fått de grejorna av någon som åkt från Basta, men hade ingen användning alls för sånt...så jag fick alltihop.

Innehåll: Blyertspennor, stift, sudd, linjaler, penslar, färgpennor, kolkritor, rödkritor, olika andra blyertspennor och kolstift, klister, klitter, oljefärger, akvarellfärger, ritverktyg, tygfärger, kartongbitar till att blanda färger på o s v. Fullt med attiraljer! Lilla Ryggsäcken var proppade med akrylfärg, oljefärg, akvarellfärg samt vanlig vattenfärg och penslar..riktiga penslar i alla skepnader man kan tänka sig. Jösses vilken grej! Det var verkligen snällt. Den här kille och jag har tidigare gjort ett mobilbyte med 200 spänn i mellanskillnad för hans del, gissa om jag efterskänkte dom 200?? Fast han vill inte det, men jag ska tvinga honom :) Det finns underbara människor lite här och var!




Det är otroligt avkopplande och roligt att teckna! Den här bilden ovan dock, är bara en skojplojgrej. Jag upptäckte att jag kunde måla i olja i mitt ritprogram, och lekte lite. Ganska svårt faktiskt men det ser väldigt äkta ut, oljan alltså, objektet vette gudarna...Picasso-Munin :)

Undrar om jag kommer utveckla mig till en riktig konstnärskuf. Skum ensamvarg iklädd irländsk basker, svart polo och antroposofstickad halsduk. Glidandes omkring på kulturcafé och sörpla latte och läsa nationalencyklopedien baklänges och upp och ner he he. Emellan slänga in en och annan ännu skummare blänkare i någon helt okänd tidning som ingen ändå läser :) Då jag inte gör allt det där så sitter jag hemma vid min gamla aktionsinropade skrivmaskin och dokumenterar mitt liv som människa. Jag har min nya rubrik klar, eftersom Den Vite Massajens Dotter redan finns så får det nog bli På eggen av randen eller något sådant :) Näeej, den typen av kultursnubba blir jag nog aldrig....fast jag gillar baskrar! Jag måste skaffa en innat Thåström-konserten. Jag hade en irländsk i svart plysch, stor skärm och jättehängpåse på ena sidan. Konstnär vs Rastafarian ungefär. Den var helcool, men NÅN tvättade den på 90 grader *harkel*...tror jag skänkte den till Sonen W:s actionman-gubbe senare!

Oj nu är klockan på språng igen. Jag måste till farsan och möta upp honom, han kommer från Afrikatt i dag. Ska bli spännande att se och höra hur dant det är med honom och familjen där. Min mor och alla korplingar ska till Badhuset, jag går dit och tränar efter jag träffat farsan och möter upp gänget senare! Kanske änna Korpj*veln ska plaska en stund? Eeeeh..njeee fjädrarna tål nog inte klor :) Tar väl en rejäl bastu istället, fast rejäl vette fasen...dom har ju AGGREGAT där, inte vedeldat som jag vill ha det *gnäll gnäll*! Men lite gammal vinterpäls kanske man kan korva av sig iallafall :)

Solong friends LoveYa All!!

Munin På Sprången

posted by Munin Vargatik @ 9:45 fm 1 surrade till det :)a>

Sladdar in till Gun´s n Roses

Ja jag håller nämligen på att spika fast sladdar, samtidig som jag lyssnar till Paradise City på relativt hög volym! Vad gör man inte för att få kraft? Vem fan tillverkade dessa gamla trösklar? Jag måste spika i dom för att få fast sladdeländet, och det är tamejfanken nästan omöjligt! Måste vara tall eller nått sånt...eller så är det betong med träfasad!

Jag sätter mig här istället, för att vila den nästan halvt ihjälslagna tummen. Tar och lyssnar till Torsten Flinck istället, skönare för nerverna..tror jag.

Mamma kommer idag, för att visitera oss hela veckan. Därför städas det :) Fast som vanligt försöker jag hitta på allt möjligt, mer viktigt bara för att jag inte hinner bli klar om jag inte gör det NU...hmm. Varför funkar en del människor så? Ju mer MÅSTEN som dyker upp, desto mer Tjalle Tvärvigg blir man... Jag blir då mer allergiskt mot MÅSTEN ju äldre jag blir, även när det gäller roliga saker!

Jag är så trött på slavens beteende att jag får ALLA typer av måsten till ett slavkrav. Ta t ex väckarklockan. Det vore ju så enkelt att kliva upp vid första signalen, koka kaffe och mysa till nyheterna. Jag menar, när jag är ledig så vaknar jag halv sex ändå och gör allt sånt i lugn och ro...men när jag MÅSTE jobba eller MÅSTE vakna i tid, då är det SNOOZE som gäller in i det sista! Hela min kropp skriker NEJ till att rätta sig i ledet.

Jag gillar att köpa något nytt när jag ska gå bort eller ut. Men om jag får tidsbrist och det blir till ett MÅSTE hinna köpa, då går jag definitivt utklädd till trashank...för att jag missade bussen...för att jag hittade på något roligare först... Snacka om kärringen mot strömmen. Fast självklart sköter jag en del måsten iallafall, för att jag absolut MÅSTE :) Men jag avskyr ordet, och försöker patetiskt ofta att göra om ett MÅSTE till egen vilja och det är inte lätt ska jag säga!

Nu MÅSTE jag hänga tvätt för att JAG inte VILL att den ska ruttna t ex :) Nää, jag bara skojja så illa är det inte riktigt hehe. Men håll med om att vi människor ofta omger oss med en attans massa onödiga måsten, så vi tillslut spyr på dem! Hur mycket i våra liv gör vi för att vi själva önskar det? Hur många procent av dygnet går åt till MÅSTEN? Hur många MÅSTEN kan man GÖRA OM till positiv vilja?

MÅSTE, NÄSTAN och LAGOM är tre ord värda att suga på tycker jag....*harkel*

Nu vill jag klä på mig, för jag vill känna mig fräsch och slippa frysa häcken av mig. Dessutom vill jag nog städa för jag VILL inte se damtussarna längre :) Jag MÅSTE inte känna mig NÄSTAN klar och därmed befinna mig på något sorts LAGOM plan! Nä jag VILL blir HELT nöjd och känna mig JÄTTEglad he he :)

Dessutom VILL jag KRAMAS HELT och hållet och inte LAGOMT fisljummet!
KRAAAAM
Munin i Städfunderingar

posted by Munin Vargatik @ 1:01 em 1 surrade till det :)a>

Födelsedagsbarn

GRATTIS LILLASYSTER YSTER PÅ DIN DAG
JAG VILLE JU GÖRA NÅT FINT TILL DEJ
MEN ALLT KÖRDE JU IHOP SIG EFTER EGET BEHAG
SÅ DET BIDDE JU INTE EN ENDASTE GREJ
MEN DET BLIR NÅGOT NÄR MORSAN KOMMER HEM
NÅGOT LITET I EFTERSKOTT
NÅGOT KANSKE FÖR NÅGON LEM
HE HE ELLER KANSKE NÅGOT GOTT
NÄ JAG SKA SLUTA OCH GÖRA MIN PLIKT
INSE ATT JAG ÄR USEL PÅ ATT SKRIVA DIKT :)

JÄTTEKRAMEN DAMEN OCH GRATTIS IGEN!

GRATTIS TILL FRODO OCKSÅ, PÅ MÅNDAG! EN I FÖRSKOTT OCH EN I EFTERSKOTT :)) KRAMAR

posted by Munin Vargatik @ 4:53 em 2 surrade till det :)a>

Snabbt i smyg hemifrån :)

Ja jösses, i fredags kom internet igång igen, varvid jag blev jätteglad! Men DET blev ingen annan! Alla bara tittade på datorn, på mig och sen...låååång suck! Ja ba vaddå??? Nån muttrade om att jaha..då får man spela samma gamla tråkiga spel på x-boxet hädanefter...Nån annan muttrade om långbloggare på bästa chattiden och seg bärbar dator... Ja fattar ingenting vad dom menar med det?

Telefonen kom igång också! ALLA blev jätteglada utom...jag...ety några uppehåller telefonen hela tiden he he.. Man är då aldrig nöjd!

Äh, jag bara skojar lite...skönt att allt är normalt igen. Tyvärr blir skrivklådan som vanligt drabbad vid längre uppehåll. Jag har inte ett skvatt att skriva om egentligen, inget intressant alls. Det har inte hänt något särkskilt heller. Och DÅ vet ni vad ni har att vänta er :))

Ja just det! SJUKDOMAR jipeeeejajeooo! He he.

Jag mår inget vidare egentligen, fast ändå mår jag super! Någon infektion eller flunsa håller ännu på att jävlas från dag till dag men sånt är livet i dessa tider ( börjar bli en klyscha a la 2000-talet...). Vad ni inte vet är att jag faktiskt finge träffa en LÄKARE förra fredagen! Ja ni hörde rätt! Den här gången fick jag komma till Dr Lena. Jag skulle ju få mina sprutor i rumpan och axel. Det kunde väl gå snabbt tänkte jag...men det gjorde det minsann inte! För Dr Lena var en av de läkare som finner det intressant att kolla upp journalen på nya patienter!

Jag trodde knappt mina öron när hon började fråga mig en massa saker som:
Hur mår du?
Varför ska du ha sprutorna?
Hur länge sedan är det någon kollade upp xxx?
Är det några andra problem?
Jösses, jag baxnade nästan totalt när hon dessutom ville KOLLA min axel lite extra noga!

Så hon undersökte och kom fram till att min axel nog inte mår så bra. Det är nära 18 år sedan den röntgades sist och då var det illa...så här skulle det bli röntgen av igen. Inget kortison där inte, för det kan innebära benskörhet i stället. Kanske operation är bättre? Mina ögon höllt på att trilla ur skallen av förvåning...ja jag har ju fått höra att det inte är någon idé att göra något ingrepp på mig. Det kanske bara blir värre. Men det tyckte alltså inte Dr Lena, som också förklarade att det KAN vara så att min migrän skulle kunna bli bättre...genom att svullnader och inflammationer t ex ofta försvinner efter operation. Kortison är ingen höjdare på en med redan taskiga leder...

Vi pratade vidare och hur det än var så råkade jag säga lite om mina svettningar och konstigheter. Då åkte blodtrycksmätaren fram. Och blodtrycket var helt kasst, alldeles för högt...hon fick kolla flera gånger. Märkligt eftersom jag redan äter en relativt hög dos blodtrycksmedicin. Det blev EKG och en väldig massa blodprov av alltihop. EKG:t ( har jag aldrig tagit förr...) var iallafall bra, proverna vet jag inte men jag antar att dom var bra eftersom ingen ringt ännu.

1.5 timme hos läkare?!!! Men jösses vad skönt det var att få lite respons för en gångs skull. Hon tog mig på allvar utan att jag bett om det! Hon höjde min blodtrycksmedicin och sedan skulle vi reda ut lite annat nästa gång. NÄSTA gång? Jag ska alltså få komma tillbaka till den underbara människan igen!! Jag har väl aldrig tyckt om att gå till läkare förr, men nu känns det faktiskt roligt! Det händer någonting i någon riktning. Inte bara pröjsa 140 spänn, få ett papper typ.

Jag fick mina sprutor också, i rumpan alltså...det tog tills i förrgår innan dom började hjälpa. Men nu kan jag röra mig igen även om smärtan består. Och på tisdag ska jag röntgas. Herre, OM jag kan få hjälp med min högerarm och om huvudvärken då minskar jaa dååå...kanske livet leker ett slag igen? Just nu tycker jag mest att det råkkar...och råkk utan lek är inte så fett :)) Men det här med blodtrycket är skumt faktiskt, det har INTE blivit bättre...nästan så det känns värre med den högre dosen. Kanske det beror på att jag har den här infektionen i kroppen men på nått sätt känns det som om det är FEL sorts medicin. Den är inte bra helt enkelt. Ibland känner man ju på sig sånt där. Men jag ska ju träffa Dr Lena snart igen, så då får jag väl höra... Kul vare iallafall he he!!

Nått annat som är KUL är att i morgon kommer Morsan hem och ska sportlova med ungarna denna vecka! Det ska bli jätteroligt att ha henne här och ungarna jublar! Undrar om hon ska få bo hos marsvinen? He he...näää jag bara skojar! Hon får egen kuppe i sonen W:s rum...ska bara ta undan Natricias damtussar först he he he eller aprikoskärnorna som hon gömde under kudden...*ret ret*

På Tisdag kommer Gubben hem också, från Afrikas Stäpp. Om han stäppar eller ej det vette sjutton men hem ska han iallafall :) Jag hoppas att den här gångens Mission Impossible ändå gått väl! Jag ska möta upp på bästa Muninvis....Nystädat, renbäddat och en hel dunk Arvid Nordqvists godaste dryck!

Min Syster Yster mår bättre och spyr bara en gång om dagen, medans Arvid-Isabelle växer och frodas uti modersvärmen. Den är 9 cm i dagens läge...hmm bara 2 cm större än min Piggometer just nu :)) Lillstrumpa har alltså fått ett nytt namn, Arvid-Isabelle. Näe, det är inte jag som kommit på det utan det är Syster Yster och hennes Frodo. Hade den varit min så hade den nog hetat..hmm...Kimmo-Lovisa eller nått sånt eller om jag får drömma ännu mer Kim Och Lovisa...suck! Nu börjas det igen...*känner en spark*...ähh..får gå på Lon!!

Finland- Sverige hur går det tro? Jag tänker inte yppa mig mer idag för jag får stryk hur jag än väljer :) Tur att jag är Norrlänsk Fusklapp...jag gör en Suddendäth :)

Int nog me att jag har tur mä pengar, kärlek och läkare...jag har en jäla tur med vädret också!! Det var så vackert idag, varmt och solen sken från en klarblå himmel ända tills jag gick FRÅN jobbet...då blev det SNÖSTORM! Och glashalt...men jag halkade inte hä hä...hörde du det Robb??!!
Jag som hade tänkt göra en massa mys i solen, va syyyynd...nu MÅSTE jag ju sitta vid datorn i stället :))) Det är ingen hemma som kan klaga..ännu he he he!

JAOOO SWEDEN SWEDEN SWEDEN!

Jag hinner sända iväg det här innan nån ser *fniss*....

*bonk*....näeee det var en stövel som kom farande, Sonen W hasade precis in...jäkel o hasa fort då!!! Soumi suomi suomiiii * aaaj* :)))

Nähä, så var det dax att ta itu med Moderns Tarv då...handla! Jaa, jag handlar på söndagar! Det finns mindre smaskens att förköpa sig på då :) Iallafall om man kollar datum-märkningen OCH den stämmer :) Jag håller på med en liten intern tävling nämligen. Korpj*veln vs Vargatiken heter den. Det går ut på att försöka knäcka matkontolimiten åt ANDRA hållet! D V S....jag är nu nere i en hushållskostnad på 500 kr i veckan och Korpj*veln har slagit vad med den ständigt glupska Vargatiken om att få ner det till 300 spänn i veckan. Det skulle innebära en solsemester om 2 år till något billigt resmål i en vecka :) Men tyvärr verkar det som om Korpj*veln förlorar, hon kan inte pressa samhället mer hur mycket hon än näbbar upp sig! Men vi får se, än är inte undrens tid förbi....

Men idag ska det bli en liten fest, ska fira SVe...att bredbandet är i gång med en liten läcker maträtt på den Lokala Pizzan! Jag ska göra en svepning av Finska flaggan och klä mig i...ety det dräller förmodligen att lätt berusade griniga finnar där inne ( obs finnar är bra för dom tål skämt..*harkel*...ingen mer stövel i sikte..) :)) Shit va hungrig jag är känner jag. Jag har ju varit ensam arbetare i helgen, Skogaholmslimpe-kontot har stigit men magen känner nu för något mer rejält husmanskostigt. Ja jag vet, jag sa att jag skulle gå till Pizzerian...men jag äter inte pizza så gärna. Det blir en...hm...Biffstek med Lök!!!

Kram och tjohej *svingar en pucko*
Munin Med Dräggel i Mungipan

posted by Munin Vargatik @ 3:39 em 0 surrade till det :)a>