MUNINWALLEY-MUNINDALEN

Wow! Lite att bita i...:)

Jipiii vad kul kommentarer! Det var längesedan det kom såna typ, diskussionskomments :) Det gillar jag verkligen! Hmm..vad ska jag börja, jo i tur och ording.

Får snälla pojkar kyssa vackra flickor?? Det kan man undra... Själv VAR jag nog lite imponerad av busigare varianten förr, men nu för tiden är jag nog glad om mannen är snäll! Man behöööver ju inte vara mesig eller ...ospännande för det heller? Men det är en intressant fråga ändå. Många många kvinnor skaffar sig ju män som sitter på kåken för det ena värre än det andra. Man kan ju ta sig en funderare på VARFÖR man kommer på att söka kontakt på kåken? Till en viss del kan det ju bero på att vissa kvinnor vill "ta hand om" och hjälpa, men nog undrar jag lite smått om inte gränsen där är hårfin till maktgalenhet och en önskan om att vara den som "förändrar" med hjälp av sin enooorma kärlek. Vilket möjligen i ytterst sällsynta fall fungerar, men i allt för många fall resulterar i grova misshandlar och ännu värre saker.

Här kommer så en spegling på Björns kommentar. Hur många ggr tänker man inte den tanken? VARFÖR i hela fridens dar STANNAR kvinnan kvar vid misshandel? Det borde ju säga sig själv att man ska gå efter första slaget eller när man märker tendenser. Samma tanke som när någon är tillsammans med en hmm..mindre lyckad person...det är ju BARA att dra! Whats the problem?

Det fungerar inte så tyvärr. Det är inte BARA att dra. ALLA människor är tillräckligt smarta för att mentalt förstå vad man borde, särskilt eftersom omgivning brukar vara pigga på att tala om detta...i tron om att de hjälper till förståss. Människans psyke är en känslig mekanism och det är inte ALLTID vår vilja och önskan styr över våra psykiska försvarsmekanismer.

Det finns många kvinnor som klarar att sticka iväg, men då har dom oftast inte levt med den mannen någon längre period ( jag själv kan jag ärligen säga...). Då är det inga problem att se tendenser och dra sig tillbaka hur mycket verkligheten än smärtar just då. Meeen så är det inte för flertalet kvinnor som LEVER i misär med sin partner. Ofta fungerar förhållandet, kanske årsvis, fullkomligt normal. Världens bästa man/ kvinna liksom, sen börjar smygandet. Små små nästan omärkliga kommentarer och förändringar som sagta men säkert gör kvinnan/mannens psyke svagare och svagare. Man tappar både självkänsla och självinsikt. Det brukar inte visa sig utåt på mycket mycket länge. Alla släktingar och allt tror att allt är i sin ordning. I värsta fall OM kvinnan/mannen börjar uttrycka missnöje så blir dom inte ens trodda. På det viset bryts man ner utan att man själv vet om det. Manipulation kallas det visst. Och hur MÅNGA förhållanden ser ut så? Kanske det stannar där om man har tur, men många har inte det...för sen kommer smällarna i allt högre grad. Det absolut svåraste då är skammen, man tar på sig skuld själv. Det gör en ännu svagare och framförallt helt ensam. Du sitter fast. Orkar och förmår inte dra dig ur helt enkelt och värre blir det.

Tills den dag du möjligen får tag i någon som kan göra dig stark. Hjälpa dig att få förstånd och psyke att hänga ihop och se vad som händer med dig. Då kanske kraften gör att du drar dig ur. Antingen går det bra eller så dör du...för mannen/kvinnan som utför terrorn brukar inte gilla den typen av kraft liksom. Många får ju betala ännu dyrar för sitt NEJ än någonsin innan...ibland med mord som resultat.

Den kvinnan som genomgår detta är ytterst skör, men hon är inte onormal eller feg...inte ett dugg. Styrkan finns där, men en manipulativ person är expert på att inte låta kvinnan vila tillräckligt länge för att väcka den styrkan. Distans och förstående (icke fördömande och tyckande...) människor är det som hjälper.

Det här är något som jag är väl bekant med. Dels har jag upplevt bitar av detta själv, dock inte rena slagsmål eller så...mera psykisk misshandel. I och för sig är det nästan värre, en smäll kan man hantera men psykisk terror är apsvårt. Men...jag har flera väninnor, olika sådana, som råkat ut för det här. En av dem riktigt riktigt illa. Och den tjejen gick inte av för hackor innan kan jag säga. Aldrig någonsin att någon kunde ens fantisera om att hon skulle fastna i något sådant. Stor, stark, lång, äldre med otroligt skinn på näsan! Men ödet ville annorlunda. Hon träffade en liten spinkig historia som man skulle kunna tro att man blåser bort med en fjärt. GLÖM! Vill man, kan man skippa följande långa historia...det finns en början och ett SLUT, där tar den "vanliga" texten vid...

ANNIKA

Annika ( inte hennes namn förståss) och jag hade varit bästa väninnor i nästan 10 år. Hon är 10 år äldre än mig och har betytt mycket för mig. Annika var en trygg kvinna med minst ett ton skinn på näsan. Ensamstående med en son i Shortys ålder, efter att hennes make gått bort i halsfluss (jo det är tragiskt sant...). Annika har nog upplevt det mesta här i livet och var starkare än en oxe. Jag såg mycket upp till henne och vi älskade att sitta i timtal och diskutera psykologi. Våra bådas favvoämnen :)

Vi var ute en del ihop och hade så himla kul. Vi var precis likadana bägge två ochoftast drack vi för mycket och somnade i varsitt hörn på krogen..redan innan midnatt. Det skrattade vi gott åt! Typiskt två ensamstående morsor, helt slut och klarar inte ens 4 bärs utan att däcka totalt he he. Annika gjorde mig stark. Jag hade ett mycket kort förhållande med en man som inte var hmm...snäll! Men han visade det nästan direkt så det var inga problems att stoppa det, men det var ändå jobbig ett tag. Och Annika fanns vid min sida. Aldrig någonsin sa hon åt mig vad jag SKULLE göra, hon bara berättade om sitt eget liv och vad hon har gjort..det räckte för mig. Klarade hon sig så skulle jag med göra det! Jag träffade så småningom Råis, som jag mer eller mindre fortfarande kämpar på med. Vi är inte sambos eller så...men mycket goda vänner och kan inte riktigt släppa taget om varandra. Råis är nykter missbrukare idag, sånär som på ett och annat alkoåterfall...men droger är det tydligen stopp med sedan ca 3 år tillbaks. Vi har kännt varandra i 17 år nu och har barn ihop. Jag såg inte missbruket alls från början, men när det uppdagades så blev förståss allting asjobbigt. Många svikna löften, oroliga nätter och pinsamma situationer rockade min vardag. Men han var och är aldrig våldsam, endast dum i munnen om han druckit för mycket. Nåja, Annika fanns där och stöttade hela tiden. Gjorde mig stark och enligt henne fann hon samma sak i mig. Utan henne den perioden hade jag nog inte kunnat bryta, som jag gjorde flera gånger innan det lyckades, och inte hade Råis och jag kunnat ÄNDÅ behålla den vänskap vi har idag. Ibland är det jobbigt idag med, men sällsynt och hanterbart. Men likafull under förändring.

En sommar för några år sedan så satt Annika och jag ofta på den lokala pizzerian. Ja vi pluggade då och gick ofta dit efter skolan, drack kaffe och gjorde våra arbeten ifred från barnen. Ibland tog vi några öl på fredagkvällen och hade kul med det "gäng" som satt där. Mest hamnade vi i relationsdiskussioner, vilket vi båda var hejare på :) En sån kväll satt där en liten, smal rätt snygg kille. Han fick ett gott öga till Annika direkt såg jag. Men jag reagerade negativt omedelbart, jag tyckte inte om hans ögon. Väldigt vackra, nästan självlysande men med någonting därinne som skrämde mig. Blev liksom kall och nervös av honom. Men Annika föll som en gråsten. Jag försökte prata med henne, hon lyssnade men uppfattade inte samma sak. Jag blev faktiskt förvirrad, för oftast var det Annika som såg först på människor. Hon var en suverän människokännare, men inte denna gång. För jag skulle få rätt...vansinnigt rätt.

Det gick någon vecka och Annika började träffa..Freddie ensammen allt oftare. Drog sig undan mer och mer. Som man gör ibland när man är nykär. Men en sak var lite underlig redan då. Hon pratade aldrig om honom. Ni vet...en del nykära kan ju inte nämna ett ord utan att blanda in sin partner...men inte Annika. Hon pratade fortfarande som om hon vore ensam. Och ofta när vi sågs så ringde mobilen flera gånger. Hon vände sig bort och viskade i den, istället för att bli sprudlande glad som man blir när ens käraste ringer. Log snabbt och generat mot mig och det syntes att hon hittade på olika anledningar till att han skulle ringa...konstigt nog varje gång vi möttes någonstans. Jag började bli misstänksam. När jag frågade fick jag bara snabba svar om att allt var så bra och kul. Inga långa psykologiska historier som jag var van vid. Faktum är att hon började säga att hon var less på såna samtal. Vi bara eeeh...snackade gojja. Egentligen var det nog inte så bra att snacka så mycket och ofta..hmm...o s v.

Annika hade aldrig tid längre. Hon var oftast sjuk och slutade i skolan ( vi gick på folkhögskola då..). Hon tyckte det var patetiskt och gav inget. Sista tiden i skolan var hon helt tyst och för sig själv. När jag försökte ta i henne så drog hon sig undan, pratade om någon mysko sjukdom som gör att hon lätt får blåmärken. Visade sina svarta lår och överarmar. Jag förstod förståss, men det gick knappt att nå henne längre. Hon började bli spydig och agressiv...precis som om hon kämpade för att hålla sig över ytan...och så var det ju skulle det visa sig.

Nu träffade jag endast Annika ikring där vi bor, på sin cykel och med solglasögon oftast. De flesta gånger dyker Freddie märkligt nog upp efter 5 min. Vi får aldrig en chans att PRATA. Ibland hade Annika blåmärken på kinderna, ögonen och under hakan. Dörrar hon sprungit in i, trappor hon ramlat ner för, hissdörrar som smällt igen över fingrarna. Skrattande målar hon upp SIN klantighet på fyllan. Ja för alltsom oftast stank hon gammal Whiskey när jag träffade henne.

Jag gick upp någongång och fikade hos Annika. Noterade att hon oftast låste dörren med både låset och sjutillhållaren...fast sonen snart skulle komma hem. När Robin kom så fick han ropa i brevlådan! Robin, som var min älskling, som också blivit tyst och konstig. Följde Annika med svarta ögon vad hon än gjorde, jag tyckte t om att jag såg en glimt av anklagelse i dessa svarta ögon. Jag var så ledsen och orolig...och ARG. Fruktansvärt arg på denna Freddie. Han och jag hade hunnit bli ordentligt osams kan jag påpeka. För nog förstod jag att han gjorde allt för att hålla Annika borta från mig. Han var skiträdd för mig. Och vid flera tillfällen såg jag hur han gick och smög bakom hyllorna i affären, efter Annika när hon handlade. Jag brukade vråla HEEEJ till honom, och man riktigt såg rädsla och hat i honom över att jag störde hans lilla lek. Så jävla äcklig människa!

Så en dag tog Annikas och min relation istort sett helt slut. Jag såg henne nästan aldrig. Och om jag gjorde det så var hon kanon i häcken mitt på ljusan dagen. Jag grät inombords och det gör jag ibland än idag. Jag fick aldrig tillbaka min vän ordentligt, och jag sörjer henne något så enormt. Jag har än så länge bara träffat en tjejkompis som jag känner, eller KAn känna samma sak för och det är faktiskt Natricia. Ny bekant men ändå...samma trygga känsla på något märkligt vis. En parentes men iallafall...

En eftermiddag satt min far och jag på en parkbänk i centrum och ljög :) Vår lilla ljugarbänk som vi brukar säga. Roligt att sitta och studera folk och prata om livets nödtorfter. Rätt var det var kommer något farande som en projektil runt hörnet. På cykel! Annika! Hon tvärnitar och sträcker ut en skakande, smal hand och jag förstår direkt...Ger henne snabbt mina hemnycklar och hon försvinner som en pil hem till mig. Här börjar en lång tids skräckhistoria för oss alla.

Min son är på dagis och min dotter i skolan, så jag hinner gå hem innan jag hämtar skrälldusen. Tar min schäfer Ritha och går hem till Annika. Hemma hos mig finner jag henne krypandes på golvet. Viskandes att jag måste vara tyst. Att Freddie tänker döda henne och kanske mig också. Jag lyckas få henne att sätta sig vid köksbordet. Hon kan knappt stå så mycket skakar hon. Hon är blåsvart i hela ansiktet och på halsen. Jag får dra henne upp på stolen, hon har svårt att sitta med. Senare får jag veta att Freddie försökt trycka inte en vattenkanna i hennes underliv. Jaa det är ingen trevlig historia alls, fullständigt obegriplig egentligen...men sånt här kan alltså hända den bästa.

Det ringer på dörren! Jag får fatt i mitt baseballträ och ställer mig i hallen. Kikar i ögat. Jo det är Freddie. Jag öppnar inte förståss, men är beredd att slå in skallen på dumfan. Jag är så arg så hela jag vibrerar. Men jag försöööker med all kraft tänka på att jag inte hjälper Annika genom att försätta mig i en farlig sitution eller kanske t om på kåken själv. Vem ska då backa Annika? Det är ju henne det gäller och inte mig... Inte lätt för jag vill verkligen ta livet av den här typen! Tack o lov så går han. Vänder mig om och Annika är puts väck...jag finner henne sen nästan avsvimmad under min dotters säng. Få upp henne igen och ringer till polisen och socialjouren.

Här kommer nästa historia. Hur lätt är det att få hjälp tror ni? Hur smart måste en anhörig vara då? Polis och social kommer efter någon timme. Annika går knappt att få kontakt med. Jag får inte släppa henne för då ramlar hon. Hon kan inte prata, stammar bara och skakar något så fruktansvärt. Jag börjar bli rädd att hon ska få en hjärnblödning, för jag vet att hennes blodtryck är högt. Jag lyckas få tag i en granne, som i sin tur råkar ha lugnande medel hemma. Hon kommer ner till mig, men vill ju inte stanna förståss. Det var läskigt. Jag får i Annika den lugnande iallafall. Socialen som precis kommer lyssnar på min historia om Annika. Den ena säger ingenting utan tittar i bordet. Den andra blir helt lyrisk. Tar tag i Annikas blå ansikte mellan sina händer ( Annika hoppar förståss högt och jag får ta tag i henne igen..) och utbrister - Meeen, herrreguuuu lilla väään, du är ju som skuren ur en bok om misshandel!!! Jag bara stirrar på kärringen! Va fanken säger hon? Annika börjar skrika och gråta, äntligen tänker jag men ändå var det hemskt att höra på.

Vad gör soc då för att åtminstone hjälpa mig? Jo, talar om att det är bra att hon har stöd, men tyvärr har dom inte tid för de har ett annat ärrende att gå. Lycka till och baj baj! Backar och ojar sig ut genom dörren. Kvar står jag med en totalt katastrof till kvinna och 2 snutar...samt ett gäng ungar jag måste hämta. Och Freddie? Gu vet vad den galningen är och vad han har i sina händer?

Det visar sig att Freddie haft Annika inlåst i flera veckor, i Annikas lägenhet. Hon har inte varit tillåten att sova, äta och inte ens fått se ut genom fönstrena. Grabben har för längesedan flytt till en kompis och bott där. Så han vet inte ännu HUR illa det gått. I veckor har Freddie suttit på Annikas sängkant och berättat för henne vilken dålig människa hon är, slagit, nypt, rivit och utfört groteska övergrepp. Underlivet är helt trasigt. Innan detta har han succesivt misshandlat först psykiskt och därefter fysiskt på olika sätt. Bl a har han tvingat henne att stå naken i snön utanför...struntat i henne tills hon skamsen fått ringa på hos grannar. Han har alltså brutit ner henne bit för bit till absolut ingenting, bara ett skakande skelett.

Han blev förståss anmäld, även om Annika var så rädd så gick hon igenom det iallafall. Jag vet inte vad det blev efteråt med honom. Men in åkte han inte!!! Han råkade ge sig på hennes son en gång efteråt, men då var jag i närheten och jag klappade på honom. Det var dumt av mig, men jag hade tur...han är rädd för mig på riktigt! Varför vet jag inte riktigt, men han vågar sig inte på mig iallafall. Ett bra tag stalkade han henne men sen gav han sig. Och vad han gör i samhället fattar inte jag, den snubben bör bli inlåst för gott. För detta? NÄrå inte bara, han har nämligen gjort om det...vad jag vet 2 ggr innan Annika och 4 ggr efteråt!!! Med andra kvinnor, även "kompistjejer"...

Det sista han gjorde har stått i tidningen. Han träffade en intet ont anande gammal klasskompis (tjej). En relativt robust kvinna i medelåldern. Fick med henne hem på kaffe. Mitt under kaffet flyger han på henne och det blir en 10 timmar lång misshandel. Bla försökte han trycka ut ögonen på henne...Hon hamnade på intensiven, när väl grannarna ledsnade på skriken ( skumt efter 10 timmar vrål kan jag tycka...). Hon komer inte att bli helt återställd i kroppen och går nu till psykolog flera ggr/veckan. Freddie fick 1 och ett halv år på kåken för detta. Gick igenom rättspsyk, men anses frisk FAST han gjort detta eftersom han fick för sig att tjejen tillhörde Alquida eller vad det heter. Det lustiga är att detta hände i November 2005...för en vecka sedan åt Råis och jag en pizza på pizzerian och vem satt där? På fyllan, högt talande om Alquida i telefonen med någon? Jorå Freddie! Va FAAAN gör han ute???? Senast i veckan stod det i tidningarna om detta...suck!

Nuförtiden, ser man på honom att något är helt fel och det hörs också. Men då...när Annika råkade ut så syntes det inte utanpå. Varför flydde inte Annika i tid? Varför sa hon inget? Varför ljög hon? Tänkte hon inte på sin son? Dom frågorna snurrade länge i mig och gör än ibland. Jag vet svaren och det finns flera olika svar som jag beskrev ovan t ex. Men ändå är det svårt att fatta hur det kan gå så långt.

Jag träffar Annika ibland. Men det är inte samma människa längre. Hon träffade en ny man efteråt och han är inte så värst mycket bättre än Freddie tycker jag. Han slåss inte, annat än när hon gör det...Ja exakt ni hörde rätt. Hon blev sån hon. Hon misshandlar och psykar en minst lika svag man som hon är idagens läge. Hon blev knäpp helt enkelt. Hon tycker själv att lika barn leka bäst, fick aldrig upp sitt människovärde igen. Visserligen började hon ett "nytt liv". Jag hjälpte till att hon fick jobb och hon tog ett efterlängtat körkort och skaffade bil. Underbart! Men känslolivet är totalt under isen och det tycks inte bli bättre. Det är nu 8 år sedan hon flydde från Freddie.

SLUT

Det blev en lång historia. Men det känns skönt att skriva om det, för som jag sa, jag bär fortfarande stor sorg och saknad över Annika. Hon dog för mig..den Annika jag kände alltså. Men aldrig kommer jag att glömma den styrka hon gav innan allt detta, allt roligt och all uppoffring. En fantastiskt stark och självständig kvinna!

Jag tycker om att prata om de här sakerna. Nu bränns dom ibland eftersom jag varit nära, men ändå. Människans psyke är fantastiskt och det är intressant att försöka förstå sig på hur det funkar. Jag älskar vardagspsykologi. Dels har jag läst otroligt mycket, sen har jag ju en Psykologkonsult till far, jobbar själv med människor och en del material i min ryggsäck att öva på:) Fast jag skulle inte orka att jobba profissionellt med det, möjligen som konsult...men inte som "rotare" hehe! Fast jag vet inte om jag är så duktig precis, mera otroligt intresserad. Som vanligt är med mig, är resan mer intressant än själva målet :)

Nu till nåt annat! POVA, den fantastiska härliga kvinna! Vad skojjigt att du har dom erfarenheterna. Jag kanske kommer behöva hjälp rent av, men jag betalar gärna en slant för besvär om det skulle uppstå. För jag vet vilket trassel jag har bland papper. Särskilt för några år sedan, då jag hade det så svårt med Shorty. Jag klarade ALLT ensam, men det som fallererade var just kollen på papper och sådant. Det orkade jag inte utan allt hamnade i högar och pärman...kanske t o m i soporna. Men jag ska göra mitt bästa för att reda upp, men det kanske inte ens är så farligt som jag tror. Tänk att det finns nån som är beredd att hjälpa och dessutom tycker det är KUL he he...Det känns jätteskönt! Tack för det!

Och tack för fler tips, om att t ex besöka Skattekontoret! Det är nog allra bäst efter jag samlat ihop allting. Det var väl lite det jag var ute efter när jag skulle ringa, att kanske boka en god stund med någon alert människa :)

Tack Björn för din kommentar, som fick mig att minnas och kasta av mig ett par kilo text :) Längesedan tillstymmelse till debatt...kanske vore nått för Lyan egentligen men what a heck...Det går bra här med. OOOO grattis igen till Rullis, jag vet ju inte VILKEN dag i veckan så jag får gratta varje dag he he närå...men en gång till iallafall. Kram till Galen Kolja också :) Ses snart va?

Åsså lite Valentinotackningar:

TACK ROBBIS FÖR ROSISARNA! MEN NU FÅÅÅR DU INTE SKÄMMA BORT MIG MER! KAN JU BLI UPPKÄFTIG JÖÖÖ :)

TACK KORPLINGAR FÖR CHOKLADASKARNA OCH KORTET, NI TOG MIG PÅ SÄNGEN!

TACK ÄLSKADE DUVHÖKEN FÖR LOVISKUDDEN OCH HALKPYJAMASEN, DU TOG MIG OCKSÅ PÅ SÄNGEN DIN RACKARE :)

TACK MAMSEN OCH BOUNUS FÖR HJÄRTAN OCH HÄRLIGA TEXTER! ALLTID LIKA GLÄDJANDE!

TACK ALLESAMMANS FÖR HÄLSNINGAR OCH GOA KRAMAR!

KRAMAS FÖRSTÅSS HJÄRTLIGT I MÄNGDER!

posted by Munin Vargatik @ 7:35 fm